Europeiska unionen har nått sin ödesstund. Igen.
De senaste veckorna har det inte gått bra för Europeiska unionen.
Coronapandemin har mörbultat Europa värre än någon annan del av världen hittills och det har rått stor brist på europeisk solidaritet. Medan Italien har sörjde över sina hundratals dagliga offer och fruktade över en kollapsande sjukvårdsorganisation och bedrövade ekonomiska utsikter stängde de övriga EU-länderna sina gränser, upprättade exportförbud för skyddsutrustning och vägrade att dela på den ekonomiska bördan.
Ska man tro på pressen (och även flera europeiska ledare, som förvånansvärt ofta väljer att hota med EU:s sammanbrytning) så har vi eventuellt nått vägens ände. Hör här, ve och fasa:
“Coronavirus has revealed the EU’s fatal flaw: the lack of solidarity” (The Guardian, 28.4.)
”Für Europa ist es eine Überlebensfrage” (Die Zeit, 2.4.)
”Coronavirus : les divisions de l’Union européenne la placent face à un « danger mortel »” (Le Monde, 1.4.)
“Coronavirus could break the EU” (Politico, 16.3.)
”Europeiska unionen krackelerar framför våra ögon” (Dagens Nyheter, 16.3.)
Och i Finland bland annat:
”EU-maat jättivät Italian yksin koronakriisin alussa, ja sen synnyttämä katkeruus uhkaa koko unionin tulevaisuutta” (Helsingin Sanomat, 27.4.)
”Eurooppa-kirje: Pelko turrutti Pariisin ja sai suurkaupungin rauhoittumaan – EU:lle korona voi olla kohtalonkysymys” (Yle, 17.4.)
”Koronavirus on Euroopalle pahin mahdollinen kriisi: maat huolehtivat vain omistaan ja omastaan” (Helsingin Sanomat, 21.3.)
Ursäktar att det sista artikelurvalet enbart omfattar det ena inhemska språket; intressant nog verkar domedagskänslan ligga betydligt lägre hos exempelvis Hufvudstadsbladet och svenska YLE än framförallt hos HS. Speciellt hos HBL kan till och med en grad optimism uppfattas med ”Söndagsanalys: Krisen kan rädda Europeiska unionen” (26.4.) och ”Krisen blottar fula sprickor i EU – men kan också leda till ökat samarbete” (7.4.).
Det är lätt att skrämmas av rubrikerna. Hur ska vi klara detta? Hur kommer världen efter viruset att se ut? Är detta slutet för EU?
Rädslan kan kanske värjas genom att påminna oss om hur skrämda vi varit inte bara de senaste veckorna, utan de senaste åren, långt innan vi hört viskningen av coronaviruset:
“The migration crisis threatens to destroy the EU. We must not let it” (The Guardian, 27.6.2018)
“The U.K. Leaving the European Union Could Mean the End of Both of Them” (Washington Post, 5.2.2016)
”’Europa kommer att börja falla samman’” (Svenska Dagbladet, 25.10.2015)
”EU hajoaa, elleivät Irlanti ja Etelä-Euroopan maat saa talouttaan tasapainoon” (Suomen Kuvalehti, 21.11.2010)
”EU:n perustuslaki uhkaa hajottaa unionin kahtia” (Turun Sanomat, 11.7.2004)
Och förresten, även: ”Hälften av européerna befarar EU-kollaps” (Dagens Nyheter, 17.5.2019). Enligt studien förväntaes kollapsen komma inom 10–20 år – trots att majoriteten av EU-medborgare samtidigt var positivt inställda till unionen.
Inte för att hotbilderna inte ska tas på allvar. Men de kan sättas i perspektiv.
Det lär inte existera en kris så klen att inte någon utifrån den kan förutspå världens undergång. Detsamma gäller även, och alldeles speciellt, för Europeiska unionen och dess otaliga utmaningar. Men trots alla de senaste årens (eller årtiondenas) kriser står EU fortfarande kvar – omtumlad, men (nästan) helskinnad.
Coronakrisen har avslöjat fula, om än föga överraskande, själviska tendenser hos EU-medlemsländer. Ändå är det knappast dags att förkunna EU:s förintelse, utan vi fortsätter väl i ytterligare 10–20 år.
Kanske mer.
Text Anna Savolainen
Bild Geralt/Pixabay
Skribenten har masterexamen i samhällsvetenskap och bor i USA där hon är aktiv inom civilsamhället. Tidigare har hon arbetat med nordiskt samarbete och EU-frågor som analytiker inom privat sektor.