Almedalsveckan i Visby, som ägde rum förra veckan, bjöd på förvånansvärt lite diskussion och debatt om EU-frågor. Efter långa kampanjer under våren där flera politiker önskat att man borde prata mer om EU, fick EU ändå inte så mycket plats på agendan i Almedalen trots att politikveckan i år ägde rum bara en månad efter EU-valet.
Den som såg partiledartalen under förra årets Almedalsvecka minns kanske allra bäst hur Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund stod på scenen med en gigantisk EU-flagga i bakgrunden och höll ett stort hyllningstal till EU. Liberalerna gick till både riksdagsval och EU-val med en klart EU-positiv kampanj. Deras valaffischer bar orden ”Oui!”, ”Yes!” och ”Ja!” och tydliga EU-motiv. Kanske kunde väljarna ha väntat sig att Liberalerna lagt ribban på åtminstone någon nivå av EU-debatt i Almedalen även framöver. Men nej, så mycket snack om EU blev det inte. Inte ens från Liberalerna själva. Deras nyvalda partiledare, Nyamko Sabuni som bara några dagar innan Liberalernas dag i Almedalen valts till efterträdare till Björklund, nämnde knappt alls EU i sitt tal.
De övriga partiledartalen då? Kristdemokraternas Ebba Busch Thor nämnde inte EU alls. Det gjorde inte Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt heller. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson läste visserligen upp ett brev från en väljare som han fått inför EU-valet, men det brevet handlade inte heller om EU.
Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som hoppade in istället för statsminister Stefan Löfvén, jämförde i sitt tal Sveriges höga sysselsättningsgrad med övriga EU-länder och talade om vikten av feministisk politik internationellt, även i EU. Miljöpartiets Per Bolund nämnde inte EU direkt, men tog upp några EU-satsningar på förnybar energi, exempelvis Northvolts planerade batterifabrik i Skellefteå. Bolund lyfte även de gröna partiernas framgångar i Finlands och Danmarks nationella parlamentsval och i EU-valet generellt.
Av partiledarna var det Moderaternas Ulf Kristersson och Centerpartiets Annie Lööf som tog upp frågan om Europas säkerhet. Kristersson pratade i inledningen av sitt tal om en förändrad hotbild i omvärlden och nämnde både Ryssland och Kina. Även Lööf var inne på att Sverige måste bygga trygghet tillsammans med andra europeiska länder. Kristersson uttryckte också ett behov för Sverige att hitta ett nytt sätt att förhålla sig till Europa i och med Brexit och gav exempel på skolundervisningen i tyska som viktig för att svenskar i framtiden ska ha bättre koll på Tyskland och tysk politik.
Annie Lööf var den partiledare som mest konkret lyfte EU-frågor i sitt tal, dock även det endast i förbifarten. Hon talade om att ställa krav på hela Europa att ta krafttag mot plastskräp i naturen och om att EU borde skärpa målen för utsläpp och förnybar energi.
Att partiledarna inte pratade så mycket om EU går inte i linje med den politiska viljan att förankra EU bland folket. Om politikerna på allvar vill få upp valdeltagandet i EU-valet, så bör de prata mer om EU när de håller direktsända tal i TV, trots att det är fem år kvar tills nästa EU-val.
EU-temat var ändå inte helt frånvarande under Almedalsveckan. På de ordinarie seminarierna kom EU upp i många sammanhang. I EU-kommissionens tält diskuterades bl.a. ungas EU-valdeltagande, europeiskt försvar, satsningar på tåg, den förändrade omvärlden och naturligtvis Brexit. På andra seminarier debatterades bl.a. EU:s biståndspolitik, handelspolitik, interna splittring och förhållandet till Kina och USA. Till och med Svenska kyrkan anordnade ett seminarium om Brexit. När Europeiska rådet på tisdagen meddelat namnen på dem man valt att utnämna till de höga EU-toppjobben i Bryssel, kommenterades även detta resultat på enstaka mindre seminarier i Almedalen. Temat EU och intresset för EU-frågorna fanns därmed närvarande i Almedalen, även om temat var närmast frånvarande i de TV-sända partiledartalen.
Annat som karakteriserade årets Almedalsvecka var att besökarantalet i år var betydligt mindre än förra året. Detta torde bero på att förra året var ett valår i Sverige och att valkampanjerna då var i full gång, och att detta år helt enkelt är mindre intressant i den politiska tidtabellen. I år hade det dessutom utlovats sämre väder. På grund av det låga besökarantalet ekade de bekanta klagomålen om att politikerveckan blivit en alltför elitistisk tillställning där fokus skiftat mot att företagens närvaro ökar och allt mindre ”vanligt folk” väljer att delta.
Detta år utmärktes också av att vissa civilsamhällesaktörer valt att inte komma till Almedalen alls på grund av hot och hat som riktats mot dem under det gångna året – både fysiskt och på nätet. En central orsak till bortfallet var Nordiska motståndsrörelsen (NMR), vars våldsamma och hotfulla beteende förra året förstörde Almedalsveckan för många deltagare. Våldet riktades då mot bl.a. RFSL, ett riksförbund för sexuella minoriteters rättigheter, som valde att inte åka till Almedalen i år för att markera bristen på trygghet under evenemanget. En tom stol med en regnbågsflagga figurerade därför på flera seminarier och talarscener under veckan, som ett tecken på respekt för RFSL och som en symbol för bortfallet av alla dem som inte velat eller vågat delta i årets Almedalsvecka. Problemet är stort, för Almedalsveckan i sig har länge varit en symbol för demokrati och för hela folkets möjlighet till att delta i det politiska samtalet. NMR då? Jo, de sågs stå och demonstrera på gatorna i Visby även detta år – dock med en så dålig tur med vädret att de i princip stod för sig själva mitt i ett kraftigt ösregn.
TEXT Sakke Teerikoski
BILD Sakke Teerikoski
Skribenten är diplomingenjör och har studerat vid Uppsala universitet och Åbo Akademi. Sakke har tidigare jobbat på EU-komissionens generaldirektorat för industri och inre marknad i Bryssel, men jobbar nu inom rymdbranchen. Han är även aktiv inom Utrikespolitiska Förbundet Sverige och Global Shapers Stockholm.