Varför är beslutsfattande inom EU så komplicerat och långsamt? Frågan återkommer hos både politiker och journalister. EU:s beslutsfattande grundar sig på fördragen, juridiskt internationella avtal mellan medlemsstaterna. På grund av kulturella, ekonomiska och politiska intressen har det varit krävande att nå enhällighet gällande vissa ärenden. I dagens splittrade politiska miljö har unionen mindre handlingsutrymme i viktiga områden som digitalisering, migration, klimat samt utrikes- och säkerhetspolitik. EU borde återses som en internationell maktspelare som kan försvara europeiska intressen mot hotfulla aktörer.
År 2025 har blivit en vattendelare mellan den regelbaserade ordningen och en snabbare, multipolär värld. USA har under president Trump närmat sig Ryssland, Kina, Iran och Israel, medan EU förblivit en del av den gamla ordningen. I geopolitiska brännpunkter som Ukraina, Taiwan och Palestina har unionens inflytande minskat. Färre länder bryr sig om EU:s ställningstaganden. Trots detta har EU stor potential att stärka sin roll. De europeiska länderna är förmögna och har den största inre marknaden i världen. Kriget i Ukraina har dock med tiden visat att det är väldigt svårt att enas om ett flertal saker. Frågor kring försvarsfinansiering har ofta skapat motsättningar mellan Nord- och Sydeuropa.
Dessa frågor behandlas i rådet på ett konkret sätt. Det är viktigt att förstå förfarandet kring beslutsfattandet för att bedöma hur det fungerar och ser ut i praktiken. Rådet använder två metoder för att fatta beslut: kvalificerad majoritet och enhällighet. Kvalificerad majoritet kräver minst 55 % av medlemmarna (minst 15 stater) som representerar 65 % av EU:s befolkning. En blockerande minoritet måste omfatta minst fyra stater. Enhällighet gäller fortfarande för finanspolitik och utrikes- och säkerhetsfrågor, vilket ofta förlamar beslutsförmågan. Ett steg att nå en effektivare och beslutsammare union är att begränsa enhällighetens tillämpningsområde så att gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och EU:s finanser skulle kräva beslut i enlighet med kvalificerad majoritet.
Rådet har beskrivits som ett av de mest fungerande organen inom unionen på grund av dess tillräckligt flexibla arbetskultur. I praktiken fungerar rådet enligt en etablerad arbetsordning och praxis. Sakfrågorna behandlas först av tjänstemän på arbetsuppgiftsnivån och efteråt förbereds av särskilda diplomater i rådets kommittéer som benämns Coreper. Den största arbetsbördan görs således innan ärendet övergår till ministerrådet. Kommissionens företrädare spelar en viktig roll tillsammans med rådets ordförande för att granska medlemsländernas åsikter på förhand. Följaktligen anges de flesta av rättsakter enhälligt. Enskilda länder har dock kunnat betydligt förhindra eller blockera beslutsfattande i rådet i frågor som var ”av nationell angelägenhet.” Denna rättsregel har sina grunder i Luxemburgkompromissen för att hindra medlemsstaterna från att bojkotta rådets sammansättningar.
Unionsrätten måste tolkas ändamålsenligt. Det betyder att man måste vara försiktig när det kommer till att tolka eller förändra fördragen. Många medlemsländer skulle inte vilja ge mer av sin suveränitet till unionen genom att vidga tillämpningsområdet för kvalificerad majoritet. En del mindre medlemsländer fruktar att en proaktiv union skulle köra över dem i känsliga nationella frågor. Finland har till exempel fruktat att EU skulle reglera dess skogsindustri eller användning av kritiska mineraler. Jag anser att ett beslut om en förnyad union skulle göra den mer demokratisk men också ingripa i medlemsländernas särskilda och viktiga intressen.
Förminskade krav på enhällighet skulle medföra många fördelar under rätta förutsättningar. Det skulle minska trycket på enskilda länder att fatta svåra beslut. Således kunde unionen använda frysta ryska tillgångar för att konkret stöda Ukraina, stöda gränsländer mot hybridanfall och påverka i internationella förhandlingar. Detta kan nås genom mer intensivt samarbete inom arbetsgrupper samt att vissa nationella frågor omfattas av skyddsmekanismer, såsom möjlighet till uppskov eller särskilda arrangemang. Tillämpning av övergångsklausulen (passarelle) är också ett alternativ för att ändra omröstningsförfarandet från enhällighet till kvalificerad majoritet utan att ändra unionens fördrag. Om EU vill förbli en relevant aktör måste det våga reformera sina institutionella mekanismer och begränsa områden där enhällighet krävs.
EU:s långsamma beslutsfattande är inte en slump utan en följd av dess historiska konstruktion som en union av suveräna stater. Unionen, dvs. rådet och kommissionen, bör hitta en möjlighet att öka effektiviteten i enlighet med den unionsrättsliga legalitetsprincipen. Även mindre medlemsländer måste kunna känna sig hörda och skyddade. Genom detta förfarande kan EU stärka sin roll som global maktspelare och försvara Europas intressen i en värld där stormakter agerar utifrån deras egna intressen snarare än gemensamma principer.