Materialet plast var en gång i tiden nyckel till en aldrig förr skådad ökning av levnadsstandarden i Europa och globalt, men med tiden har massproduktion och ohållbar konsumtion lett till tonvis med plastskräp i vår omgivning och världens hav. Det har blivit svårt att hantera den mängd plastavfall som vi bara till viss del har kapacitet att återvinna i Europa. För att svara på utmaningen har EU i år utfärdat en strategi för plast i en fungerande cirkulär ekonomi som ska vägleda unionen i en omställning till en fullständigt hållbar europeisk plastsektor.
“Life in plastic – it’s fantastic?” Kanske i 90-talets hitlåtar, men inte i verkligheten. Vid årsskiftet kom beskedet som fick Europa att reagera på sitt plastproblem: Kina slutar importera europeiskt sorterat plastskräp för återvinning. Det tog inte länge förrän alarmklockorna i media började ringa med rubriker om att europeiska länder drunknar i sitt plastskräp och om att anläggningarna för sophantering i Europa snart belastas med överkapacitet – för att inte tala om att tillräcklig återvinningsförmåga saknas för att utföra samma återvinning i Europa som hittills skett borta i Kina. Mycket riktigt är det en situation som svider, för Kina har stått för 85 % av all import av exporterat plastskräp globalt. Till exempel Irland exporterade hela 95 % av sitt plastskräp till Kina år 2016.
EU har varit snabb med att svara på utmaningen. Redan i mitten av januari publicerade EU-kommissionen en plaststrategi som sedan antogs officiellt i mars. Strategin behandlar plastekonomins och plaståtervinningens roll i den cirkulära ekonomin och betonar innovationers och producentinitiativens roll för att strategimålen ska kunna nås. Men hur ser framtidsutsikterna ut? Att Europas kapacitet att själv sköta återvinningen av europeiskt plastskräp är märkbart underutvecklat har nu uppmärksammats. Visst kan man vara lite missnöjd över att EU-länder så länge valt att exportera sopor till Kina hellre än att utveckla en lönsam återvinningsinfrastruktur på hemmaplan. Faktum är dock att allt mer plastskräp nu samlas på europeiska soptippar. Att bränna upp all den plast som Kina nu valt att inte importera är inte heller något hållbart alternativ på grund av alla växthusgaser som frigörs. För att nå klimatmålen i Parisavtalet kan en sådan lösning endast vara temporär. Sedan måste återvinning komma igång på allvar.
Den europeiska strategin för plast
Låt oss först sammanfatta den utmaningsbild som presenteras i EU-kommissionens nya plaststrategidokument. I världen produceras över 300 miljoner ton plast per år och ca 25,8 miljoner ton plastskräp uppkommer inom EU årligen. Nästan 60 % av dessa 25,8 Mt består av plastförpackningar. Jordbruk, bilindustri och byggindustri står alla tre för var sin 5 % av plastavfallet. I EU sysselsätts 1,5 miljoner människor av plastsektorn, men potentialen för att återvinna plastavfall är till en stor del outnyttjad. Mindre än 30 % av EU:s plastavfall samlas in för att återvinnas. Förbränning av plastavfall uppgår däremot till 39 % och deponering till 31 %. Detta är en mycket liten fördelning till förmån för materialåtervinning och återanvändning av plastavfall jämfört med glas-, metall- och pappersavfall. Plastproduktion och plastavfallsförbränning skapar tillsammans ca 400 miljoner ton koldioxidutsläpp per år. Och sist men inte minst – Kina har slutat importera plastavfall från Europa.
I strategidokumentet nämns även att efterfrågan på återvunnen plast i EU endast utgör ca 6 % av den totala efterfrågan på plast inom unionen, vilket kan förklaras av låga plastråvarupriser och dåliga utsikter till lönsamt utnyttjande av plaståtervinning i produktionen. Att höja den procentandelen är nyckeln till framgång för att den cirkulära ekonomin ska fungera. För att plastindustrin ska bli mer hållbar och problemet med plastavfallet rådas bot på, bör återvunnen plast till största möjliga utsträckning användas som råvara i den europeiska plastproduktionen. Detta förutsätter att kvaliteten på återvunnen plast ökar, som i sin tur kräver nytänkande och innovationer för själva återvinningen. Bättre processer kan skapa bättre återvunnen plast som är lönsammare att göra om till nya produkter, vilket i sin tur höjer efterfrågan på återvunnen plast som råmaterial. Den vision om en ny europeisk cirkulär plastekonomi som presenteras i strategidokumentet följer samma tankegång: ”En smart, innovativ och hållbar plastindustri, där konstruktion och produktion fullt ut respekterar behoven av återanvändning, reparation och återvinning, skapar tillväxt och jobb i EU, bidrar till lägre utsläpp av växthusgaser i EU samt begränsar EU:s beroende av importerade fossila bränslen.” Visionen är också att allmänheten, myndigheter och näringslivet i EU ska stödja hållbarare trender för produktion och konsumtion av plast så att innovation och företagande främjas.
Konkreta förslag som presenteras i plaststragetin är att EU:s återvinningskapacitet bör utökas och moderniseras, att lönsammare marknader för förnybar och återvunnen plast bör skapas och att konstruktionen av plastförpackningar bör ske så att de är lättare att återvinna. EU vill med hjälp av gemensamma standarder säkerställa att plastproduktionen i medlemsstaterna producerar lönsamt återvinningsbara produkter. Samma gäller insamling och sortering av plastavfall för återvinning – mer harmonisering ger lönsammare återvinning. Införandet av mer målinriktade pantsystem kan också bidra till minskad nedskräpning. Sist men inte minst bör ett tryck på producentansvar driva företag till att använda återvunnen plast som råvara till en större utsträckning. Vissa kommissionärer har redan varit inne på diskussioner om en eventuell plastskatt, men så långt har de konkreta planerna ännu inte gått. Däremot betonas vikten av innovation och behovet av ny infrastruktur för att möta de mål för plaståtervinning som EU ställt upp. I längden kommer nya sätt för förbättrad återvinning krävas för att möta den stigande produktionen av plast i Europa och globalt. Mer bidrag till innovationsprojekt inom området via Horizon 2020-programmet ingår därför i strategin.
Världshaven fylls av plast
Samtidigt som EU-länderna ska klura ut hur de själva ska återvinna sitt eget plastavfall höjs allt fler röster från medborgarna för att städa upp plastskräp från europeiska stränder. På internet sprids bilder av djur som trasslat in sig i trasiga plastförpackningar eller dumpade fisknät. I politiken pratas det om att det år 2050 kommer att finnas mer plast än fisk i världshaven, och då räknar man inte med de mikroplaster som fiskarna ätit och som till slut hamnar på våra matbord. Miljontals ton plast hamnar i haven varje år globalt, och minst 150000 ton kommer enligt plaststrategidokumentet från EU. Golfströmmen för med sig en hel del av detta plastskräp till Norra Ishavet. Det som däremot hamnar i Medelhavet stannar i Medelhavet. Minst 75000 ton mikroplast per år hamnar i miljön inom EU. Plasten i havet påverkar även fisket negativt och det beräknas att de extra kostnaderna som skräpet orsakar EU:s fiske uppgår till 1 % av total intäkt från fångster. Globalt hamnar en hel del gammalt plastavfall från fisket i haven, även delar av fisknät som djur sedan trasslar sig in i. EU föreslår i sin plaststrategi utökade medel till övervakning och kartläggning av plastavfall i haven och bättre infrastruktur för sortering av plastskräp i hamnarna – något som även fisket ska kunna ta del av. Därtill vill EU satsa stort på forskning kring mikroplasters inverkningar på människors hälsa, för än så länge är det okänt hur dessa plastpartiklar påverkar oss när de hamnar i våra kroppar. Havets fiskar äter den mikroplast som finns i vattnet, och mikroplasten tar sig vidare till våra livsmedel när dessa fiskar fångas. Givetvis är plasten i haven ett globalt problem, så EU bör verka för att åtgärder för att minska nedskräpandet av haven implementeras globalt. Nästa steg är sedan att städa upp den befintliga plasten ur haven.
Just mikroplasterna är ett intressant kapitel i sig. Vi vet inte något om eventuella negativa effekter som de kan ha, men vi vet att då plast bryts ner till mikroplast kommer mängden mikroplast i vår omgivning ständigt att öka. Mikroplast definieras som plastpartiklar av storlek mindre än 5 mm och uppstår dels när plastavfall faller sönder i mindre delar och dels helt industriellt eftersom det länge använts som tillsatsmedel i textilier och kosmetika, vilket vissa företag och EU-länder nu väljer att hitta alternativ till. Det är först nyligen som intensiv forskning om mikroplaster börjat ske ordentligt. I mars publicerade YLE en undersökning från Orb Media om mikroplasters förekomst i butikernas dricksvattenflaskor och slutsatsen var att mikroplaster faktiskt förekommer i helt vanliga plastflaskor som människor i många EU-länder där kranvattnet inte är fullt drickbart dagligen konsumerar i sin vardag. Detta visar på det snabba behovet att veta mer om mikroplasternas inverkningar på människokroppen.
Vägen framåt
Nu är det såklart så att en strategi visserligen bara är ord och att konkreta gärningar kräver beslutsamhet av oss européer – en beslutsamhet för att få den cirkulära ekonomin att fungera även för plast. Kinas importstopp har gjort att Europas länder tvingas till nytänkande, men nytänkande kan lika gärna ta formen av att vissa länder börjat fundera på att till näst börja exportera sitt plastavfall till Indien eller Pakistan istället. EU har nu gjort ett bra jobb med att kartlägga en hållbar väg framåt, men på den vägen måste både nationella politiker och industrin gå för att få ihop en hållbar utveckling. Från industrins sida ser framtiden ljus ut, för i Europa finns en hel del innovativa företag med cirkulär ekonomi och plastfri miljö som mål. Som exempel bör nämnas holländska The Ocean Cleanup som verkar för att städa upp plastskräp ur vidsträckta områden i Stilla Havet, samt österrikiska Borealis som nyligen investerat i ett liknande lokalt uppstädningsprojekt i Indonesien. Spanska Repsol forskar på återanvändning av plast specifikt inom bilindustrin. Ett hållbar värld med plast tar sakta men säkert form.
TEXT Sakke Teerikoski
BILD Pixabay
Kirjoittaja on Turussa ja Upsalassa opiskellut diplomi-insinööri joka on työskennellyt EU-komission teollisuuden pääosastolla Brysselissä, mutta sittemmin siirtynyt avaruusalalle satelliittien pariin. Sen lisäksi Sakke on aktiivinen ruotsalaisessa Swedish Association of International Affairs-järjestössä sekä Global Shapers-järjestön Tukholman siivessä.