Den 9:e april lanserade EU-kommissionen en ny rapport om framsteg inom ramen för Energiunionen. Denna fjärde rapport i serien State of the Energy Union sammanfattar de framsteg som gjorts på den energipolitiska området under Juncker-admninistrationens fem år och ger vägledning för framtida utmaningar för EU:s gemensamma energisektor. EU är på god väg att bli klimatneutralt till år 2050, men mycket återstår att göra.
Energiunionen fick sin början utifrån syftet att omstrukturera den europeiska energisektorn till att erbjuda europeiska konsumenter prisvärd energi från hållbara energikällor till ett rimligt pris och till att säkra tillgången till energi. Ramverket för Energiunionen lanserades för fyra år sedan av den nuvarande EU-kommissionen och bygger på såväl EU:s 2030-års ramverk för klimat och energi som den europeiska energisäkerhetsstrategin från 2014.
Grundutmaningarna i arbetet med Energiunionen är att minska EU:s beroende av fossila bränslen och således dra ner på växthusgasutsläppen från Europa, samt att minska Europas beroende av ett begränsat antal energiförsörjningskällor, vilket medför en utsatthet för störningar i försörjningskedjan. Idag är många länder i Europa som bekant beroende av import av naturgas från Ryssland – ett dilemma som redan länge varit högt på politiska agendan i och med projektet Nord Stream 2.
Själva ramverket är i sig främst ett omfattande policypaket, men den möjliggör investeringar och samverkan inom energisektorn i Europa på ett sätt som inte skulle vara möjligt med alltför okoordinerad energipolitik i medlemsstaterna skiljt för sig. Grundbulten i det hela är att göra den inre europeiska energimarknaden mer integrerad medlemsstater emellan och mer konkurrenskraftig.
Samarbetet inom ramen för energiunionen utgör redan i dess nuvarande form ett viktigt redskap för en effektiv omställning till förnybar energi i EU. Den har medfört att medlemsstaternas el- och energinät sammanlänkats mer. Enligt många klimatforskare är just sammanlänkade elnät över vidsträckta områden en viktig beståndsdel i arbetet mot ett klimatneutralt samhälle, eftersom det möjliggör att länder och regioner med större förutsättningar för förnybar energiutvinning enklare kan distribuera sin förnybara el till länder som inte har samma förutsättningar. Energiunionen utgör således ett kostnadseffektivt ramverk för att nå EU:s mål för koldioxidutsläpp för år 2030 och på sikt även Paris-avtalets mål. En lyckad samordning är också ett viktigt steg i att göra EU världsledande inom förnybar energi.
Den nya rapporten om Energiunionens status lanserades i ett pressmeddelande med titeln The Energy Union: from vision to reality och radar upp mängder av områden där Kommissionen anser att EU:s energipolitik avancerat under den pågående mandatperioden. I pressmeddelandet citeras EU:s energikommissionär, vice ordförande Maroš Šefčovič, om att den europeiska energipolitiken genom Energiunionen görs redo för framtiden, och han uppmanar Europa att visa vägen mot klimatneutralitet år 2050.
Under hösten 2018 lanserade EU strategin A Clean Planet For All om att göra EU klimatneutralt till år 2050. Rapporten är tänkt att leda vägen för den klimat-, trafik- och energipolitik som krävs för att ta EU från de utsläppsmål som medlemsstaterna kommit överens om för år 2030 vidare till full klimatneutralitet. Arbetet inom Energiunionen väntas leverera den energipolitik som krävs för att EU ska nå sina strategimål och även de mål som stadgas i Parisavtalet. Klimatstrategin har dock bristen att den endast är vägledande och således inte bidrar till att göra EU:s redan överenskomna mål för 2020 och 2030 mer ambitiösa och bättre för klimatet. I samma pressmeddelande från den 9:e april citeras även EU:s klimatkommissionär Miguel Arias Cañete som menar att mycket arbete återstår i att öka andelen förnybar energi och i att öka på energisparande insatser, och att arbetet är brådskande.
Vad är det då som rent konkret gjorts på energiområdet under Energiunionens fyra år på nacken? Projektet har lockat investeringar i smart infrastruktur, såsom sammankopplingar av energinät över medlemsstaternas gränser, och i resilienssystem som minskar risker för att störningar i elnätet ska skapa hinder för energiförsörjningen. Till exempel har Baltikum, som vid tidpunkten för de baltiska ländernas inträde i EU utgjorde sin egen separata ö i energinätet, nu sammankopplats med elnätet i Sverige, Finland och Polen.
Elmarknadens omstrukturering har bidragit till en friare energimarknad och gjort att integrationen av förnybara energikällor i elnätet blivit mer kostnadseffektivt. Energiunionen har även bidragit till skapandet av en ny europeisk batteriindustrisektor som ska kunna tillgodose den europeiska efterfrågan på batterier, både för privatbruk hos konsumenter och för bruk inom energisektorn. Kommissionen har även gett särskilt stöd till regioner med mycket kolkraft så att dessa regioner får bättre förutsättningar i att ställa om till förnybart utan att det slår alltför hårt på den regionala ekonomin, samt stöd till storstäder för att de ska kunna utvecklas i en hållbarare riktning. EU:s mål är att nå förbättrad energieffektivitet med 32,5 % fram till år 2030. För samma år vill EU även öka mängden förnybar energi till åtminstone 32 % av den totala energikonsumtionen, medan motsvarande målsiffra för 2020 är 20 %.
Pågående trender i växthusgasutsläpp visar att EU:s utsläpp går ner medan bruttonationalprodukten går upp, vilket tyder på att utsläpp och ekonomisk tillväxt blir allt mer frånkopplade från varandra. Mycket återstår ändå att göra för att slutföra den stora omställningen till ett modernt och välfungerande klimatneutralt samhälle år 2050. Energiunionen är i all dess ambitiösa omfattning ett viktigt initiativ för att Europa ska klara den nödvändiga energiomställningen på ett effektivt sätt. Den har varit ett hjärteprojekt för Juncker-administrationen. Hoppas energipolitiken fortsätter vara minst lika viktig för den nya EU-kommissionen som ska tillträda på sommaren efter EU-valet i maj.
TEXT Sakke Teerikoski
BILD Europeiska komissionen
Skribenten är diplomingenjör och har studerat vid Uppsala universitet och Åbo Akademi. Sakke har tidigare jobbat på EU-komissionens generaldirektorat för industri och inre marknad i Bryssel, men jobbar nu inom rymdbranchen. Han är även aktiv inom Utrikespolitiska Förbundet Sverige och Global Shapers Stockholm.
