Det är både bra och naturligt att utrikes-, säkerhets-, och försvarspolitiken figurerar aktivt i den finländska samhällsdebatten just nu. Med tanke på allt som händer runt omkring oss, liksom i världen i stort, måste dessa frågor dryftas av alla, som känner ansvar för landets bästa. Speciellt glädjande är att den finländska säkerhetsdebatten numera mestadels präglas av oräddhet, klarspråk och respekt. Detta gäller också den diskussion, som initieras från högsta – eller åtminstone högt – politiskt håll.
Regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse, den försvarspolitiska redogörelsen samt den expertförfattade NATO-rapporten, samtliga publicerade 2016, är bra exempel på detta. De hymlade inte i sina beskrivningar av exempelvis Rysslands agerande på Krim och östra Ukraina. Inte heller risken för att Finland kan utsättas för militärt hot försökte man sopa under mattan. Även beskrivningen av NATO:s stabiliserande verkan kring Östersjön, vårt fördjupade partnerskap med alliansen och de transatlantiska relationernas betydelse beskrevs med sina rätta namn.
Ändå är det klart att inte ens den mest djuplodande finländska säkerhetsdebatt har ett kraftfält som skulle kunna påverka de stora, existerande eller potentiella, krishärdarna. Hjälplöst följer världssamfundet med det närmast banala ordkriget mellan Nordkoreas diktator och USA:s president, som borde förstå bättre än att idka personlighetsanalyser på Twitter. Dessvärre känns det som att man på denna oförutsägbara axel Pyongjang-Washington DC inte kan utesluta risken att något riktigt allvarligt sker, med avsikt eller i misstag.
Redskapen tycks saknas i världssamfundets verktygsback också vad gäller det, som kan bli en ytterligare upptrappning av kriget i Irak. Vad som händer – eller helst inte borde hända – just där, i Syrien eller i Afghanistan är av vitalt intresse också för hela västvärlden. Vi har sett både Taliban och ISIS växa fram i dessa trakter och sedan skapa förstörelse på ett sätt, som saknar gränser – i ordets samtliga bemärkelser.
Gnistor från vissa väpnade krig kan också ligga bakom en del av de terrorattacker som drabbar Europa, De är fruktansvärda, svårförutsägbara, svårstoppade och så monumentalt fega då de riktar sig mot helt oskyldiga civila. De är avsedda att rubba vår trygghetskänsla, att få oss att ge upp det öppna samhället och istället bygga taggtråd och polisövervakning runt vår vardag. Det skall vi inte ge dem, dessa ynkryggar som missbrukar det öppna samhällets bärande fundament och gör dem till ett öppet sår.
För det organiserade rättssamhället gäller det att klara av en delikat balansgång här. Visst skall vi resursera vår försvars- och vår ordningsmakt tillräckligt för att både det avskräckande och det operativa elementet skall vara trovärdigt. Visst skall vi ha en lagstiftning – exempelvis en spaningslag – som utan att äventyra rättsstaten ger myndigheterna nödvändiga befogenheter för att med större sannolikhet kunna upptäcka och stoppa terrorhot i tid. Vi skall inte vara blåögda inför hotbilderna. Men mura in oss i en sluten fästning och låta oss skrämmas, det skall vi alltså inte göra.
Även om jag ovan skrytsamt sade att debattklimatet i Finland präglas av öppenhet och oräddhet garderade jag mig också med ordet ”mestadels”. Vi har nämligen ännu en bit att gå då det gäller sättet att hantera NATO-frågan. Ännu möts man ofta av emotionella motargument i det kalla krigets anda då man försöker argumentera för saken. Antingen skall man inte reta upp vår östgranne eller den utrikespolitiska ledningen här hemma. Eller så är frågan helt enkelt ”inte aktuell”, som det hette om EG/EU ännu i riksdagsvalet 1991 (året innan vi sedan ansökte om medlemskap).
Det är ändå klart att Finland år 2017, etthundra år efter att vi uppnådde självständighet och frihet, skall kunna debattera allt som rör vårt lands vitala säkerhetsintressen utan att man förser varandra med stämplar i pannan. Allt sedan partnerskapet med NATO 1994 har vi systematiskt och pragmatiskt närmat oss NATO i termer av gemensamma övningar, materialkompatibilitet, personalutbyte och framförallt ömsesidigt förtroende. Sedan något år tillbaka hör vi till den fåtaliga skara av partnerskapsländer med så kallade fördjupade möjligheter. Vi är så att säga mer än förlovade med NATO, men äktenskapslysningen är ännu fjärran.
En orsak är att folkopinionen för ett medlemskap, vilket också NATO själv förutsätter för ett potentiellt medlemsland, saknas. Den börjar ändra i positiv riktning först den dagen den högsta utrikespolitiska och övriga politiska ledningen aktivt börjar driva på medlemskap. Det såg vi hända också 1992-94 i EG/EU-frågan.
Därför hör NATO-frågan på ett naturligt sätt också hemma i vår presidentvalsdebatt. Presidenten ju är inget mindre än försvarsmaktens överbefälhavare och leder enligt grundlagen utrikes- och säkerhetspolitiken i samråd med statsrådet. Dessutom hör väljarna gärna klara besked av kandidaterna även i denna fråga. NATO är inte raketvetenskap utan bara en helt väsentlig del av det föränderliga landskap som vi både på kort och på längre sikt måste kunna hantera på bästa sätt, med landets bästa för ögonen. Var våra ledande politiker står är viktig konsumentupplysning – oavsett vad man sedan tycker i själva sakfrågan.
TEKSTI Stefan Wallin
KUVA Stefan Wallins
Skribenten är riksdagsledamot (SFP), medlem i utrikesutskottet och tidigare (2011-12) försvarsminister.