EU framhäver ofta betydelsen av en gemensam europeisk identitet. Grunden för en sådan europeisk identitetsuppfattning läggs som bekant i skolan där barn och ungdomar får lära sig vad Europa är och hur det sett ut genom tiderna. Det är dock inte säkert att skolor i Europa lär ut en liknande version av Europa – eller ens nämner EU i undervisningen överhuvudtaget. Man skulle därför kunna fråga sig om inte EU borde ges små befogenheter att introducera några gemensamma grundelement i de nationella läroplanerna, för att säkerställa att vissa grundläggande saker lärs ut.
90-talister som går omkring i EU:s korridorer i Bryssel hörs ibland klaga på att de knappt fick lära sig någonting om EU när de gick i skolan. De pratar om hur undervisningen i samhällslära tog upp det inhemska politiska systemets funktion in i minsta detalj utan att knappt alls nämna om varken EU:s betydelse för medborgaren eller funktionerna hos Parlamentet, Kommissionen och Rådet. Man skulle kunna anta att EU har ett intresse av att säkerställa att det införs vissa gemensamma nämnare i de nationella läroplanerna så att europeiska elever får lära sig om EU och europeisk historia upp till en viss nivå.
EU har idag inga befogenheter att bestämma över de nationella läroplanerna i medlemsstaterna (och det finns såklart förståeliga och välmotiverade skäl till det). Kommissionen har ett visserligen ett generaldirektorat som heter Education and Culture (EaC), men detta jobbar främst med Erasmusprogrammet och and slags utbyten. EU har under årens lopp satsat rejält på just Erasmusprogrammet för att skapa fram en europeisk identitet hos de generationer av studenter som tagit del av det. Dörrarna till de nationella läroplanerna har dock förblivit stängda.
Kritiskt tänkande till skolbänken
Under de senaste åren har EU också allt mer betonat vikten av att skolungdomar ska få lära sig kritiskt tänkande och att navigera i det moderna informationssamhället. Alltsedan Brexitfolkomröstningen och Donald Trumps valframgångar år 2016 har debatten om fake news och informationspåverkan vuxit sig allt starkare i Europa, och man har från EU:s håll flera gånger identifierat behovet att få in mer mediekunskap (eng. media literacy) och kritiskt tänkade i de nationella läroplanerna. Nu i somras lyftes detta tema också i toppen av rekommendationer från samlade europeiska unga på EU-ungdomsmötet Eastern Partnership Youth Forum i Vilnius, Litauen. Krav ställs på EU att värna om ungdomarnas möjligheter att motstå falsk information på nätet och i medierna så att främmande makt inte ska komma åt att påverka opinionen.
När det kommer till att införa kritiskt tänkande i läroplanerna kan EU dock bara ge riktgivande förslag till medlemsstaterna. EU har inte befogenhet att implementera det på egen hand. Återigen väcks frågan om inte EU borde få en sådan begränsad befogenhet för att på det sättet kunna leva upp till den efterfrågan som ställs på att vissa färdigheter ska läras ut överallt i unionen.
Kan man skippa antiken?
Om man återknyter till den europeiska identiteten som EU försöker förmedla via Erasmusprogrammet, så är det minst lika viktigt för fostrandet av denna identitetsbild att historieundervisningen i skolan kan återspegla de europeiska ländernas gemensamma historia. Förra veckan chockerade Skolverket i Sverige med nyheten att de i historieundervisningen i skolan vill skippa undervisningen om antiken, dvs. dra bort de undervisningstimmar som hittills gått till att undervisa om Homeros, Atens demokrati, Platon, Aristoteles, Alexander den Store, delar av Romarrikets historia, m.m. Att skippa det kapitel i historien som kanske allra mest förenar alla nutida europeiska länder går rimligen tvärt emot EU:s idealbild av vad ungdomar ska få lära sig om europeisk historia i skolan. Den europeiska identiteten anses ju grunda sig i den europeiska historien med start i antikens Grekland – det som ansetts vara civilisationens vagga.
Då kommer vi återigen till frågan om EU borde få mer befogenheter i skolpolitiken för att hålla ihop en någorlunda synkroniserad linje i undervisningen av europeisk historia i skolorna? Åtminstone när det kommer till grundläggande historiska kapitel som varje EU-medborgare i princip borde kunna uppleva vara en förenande faktor med andra européer oavsett vilken medlemsstat man kommer ifrån?
[bctt tweet=”Då kommer vi återigen till frågan om EU borde få mer befogenheter i skolpolitiken för att hålla ihop en någorlunda synkroniserad linje i undervisningen av europeisk historia i skolorna?” username=”eurooppanuoret”]
Från den europeiska identitetens perspektiv är det trots allt väl värt att fortsätta lära ut om det antika arvet i skolundervisningen. Visserligen vill Skolverket istället sätta de frigjorda undervisningstimmarna på att lära ut om efterkrigstiden, vilket inte i sig är negativt, då den epoken rymmer hela EU:s utveckling från kol- och stålunionen fram till våra dagar.
TEXT Sakke Teerikoski
BILD Europeiska komissionen
Skribenten är diplomingenjör och har studerat vid Uppsala universitet och Åbo Akademi. Sakke har tidigare jobbat på EU-komissionens generaldirektorat för industri och inre marknad i Bryssel, men jobbar nu inom rymdbranchen. Han är även aktiv inom Utrikespolitiska Förbundet Sverige och Global Shapers Stockholm.