Hotbilder byggs upp kring upptrappningsscenarier i Ukraina och i Stilla havet. Men vad vore ett ”storkrig” egentligen, och hur skulle Europas ligga till i ett sådant krig?
Det ligger krigshot i luften. I nyhetsbevakningen de senaste veckorna har det larmats om inte bara ett, utan till och med två möjliga storkrig. Till exempel i Helsingin Sanomat utreddes, med hänvisning till amerikanska analyser, Kinas begäran att invadera Taiwan. Attacken skulle kunna äga rum kanske inom ett år, kanske inom sex, och USA skulle förväntas reagera till eventuella fientligheter. Orosmoln ligger även ovanför Ukraina, där medier har analyserat avsikterna och konsekvenserna av Rysslands vapenskrammel. EU:s utrikestjänst uppskattar att mer än 100 000 ryska trupper samlats vid gränsen mot Ukraina.
Det internationella politiska klimatet har generellt sett spänts åt under det senaste decenniet. Både Kina och Ryssland har i allt högre grad visat upp sina styrkor, både inom diplomati och militärt nära sina gränser. Samtidigt uppförde sig USA oförutsägbart under Donald Trumps presidentskap, vilket höjde risken för kriser och konflikter runt om i världen. Det finns också stora potentiella kruttunnor bland annat i Mellanöstern och i Indiens gränsområde, som då och då låter höra av sig.
Hur mycket fruktan för storkrig är rimligt i Europa när de internationella relationerna skärps åt?
Vad vore ett storkrig?
Per definition kan ett storkrig uppfattas som ett krig som involverar fler än två stater. Man kan också anta att de stridande länderna måste ha en viss storlek; kanske skulle ett storkrig kräva deltagande av minst en stormakt.
Under de senaste decennierna har vi bevittnat flera stora mellanstatliga krig som involverar en eller flera stormakter. Den kanske viktigaste av dessa har varit Kuwaitkriget, Afghanistankriget och Irakkriget. I alla dessa fall var den faktiska krigföringen mellan legala statsförvaltningar vanligtvis över rätt snabbt, men även efter det kostade de fortfarande tusentals liv. Var dessa storkrig? Å andra sidan har det skett krig mellan ett flertal stater där ingen stormakt direkt ingripit, men vilka icke desto mindre orsakat enormt mänskligt lidande. Det mest destruktiva bland dessa må ha varit det andra Kongokriget. Tyvärr kommer vi se dessa typer av krig även framöver.
Å andra sidan associeras termen ”storkrig” – Great War – ofta med världskrig. I dessa deltog på olika sidor alla de mäktigaste länderna i världen vid den tiden: Storbritannien, Tyskland, USA, Frankrike och Ryssland/Sovjetunionen, och delvis Japan, Kina och det ottomanska riket.
Men om vi med storkrig således uppfattar ett krig mellan stormakterna, verkar risken relativt liten. Aldrig sedan det andra världskriget har två stormakter öppet bekämpat varandra. Den kanske viktigaste orsaken till detta är den avskräckande effekten av kärnvapen: riskerna med eskalering mellan två kärnvapenstater skulle i slutändan vara oacceptabla för båda parter (för att inte tala om resten av världen). Till skillnad från de två världskrigen är det knappast någon idag som önskar krig mellan stormakterna.
Det är möjligt att eran av krig i världskrigsskala kan vara över även av andra skäl. I och med slutet av kolonialt styre har ingen stat längre direkt kontroll över stora områden på andra kontinenter, och därmed trasslas alla nationer i världen inte längre automatiskt in i tvister mellan avlägsna värdar. Fysisk dominans över landområden, och därmed fysisk krigföring, kan också i viss mån tappa betydelse i digitaliseringens tidsålder. Samtidigt kan dock det symboliska värdet av fysisk kontroll vara kolossalt, vilket både Taiwan- och Krimfallen påvisar. Tekniska framsteg kan även göra det lättare att slåss och härska i fjärran länder.
Vore ett storkrig ett europeiskt krig?
De två världskrigen utkämpades runt om i världen, men i hjärtat av bägge var Europa. Med kolonialstyret kom ett europeiskt krig att innebära ett världskrig. Å andra sidan skulle ett ”världskrig” ha varit ett praktiskt taget omöjligt begrepp utan europeiskt engagemang, med tanke på både kolonimakten och den tekniska utvecklingen på andra kontinenter. Avlägsna stater utan betydande militär och teknisk prestanda har sällan behov att bekämpa varandra.
I Europa är begreppet storkrig kanske oundvikligen förknippat med ett krig som utkämpas i Europa eller där Europa spelar en nyckelroll på ett eller annat sätt. Detta trots att så gott som alla större krig under de senaste 75 åren har ägt rum utanför Europa, och i inget av dem har en europeisk stat varit i en ledande roll. De europeiska staternas relativa förmåga att kriga ute i världen har försvagats och europeiska konflikter återspeglas inte längre automatiskt i världskrig.
Samtidigt har de europeiska ländernas vilja att föra krig med varandra till stor del minskat eller helt försvunnit. Enligt olika teorier beror detta på ömsesidigt ekonomiskt beroende tack vare Europeiska unionen, det kalla krigets tvångsjacka eller USA:s inflytande över kontinenten. Oavsett orsaken är Europas roll som den främsta scenen i storkrig troligen över – vilket inte innebär att Europa inte har någon del i olika krig, eller att krigen inte kommer att ha någon större inverkan på Europa.
Små krig – stora hot
Men om vi ändå insisterar på krig mellan stormakter, vad är det då vi framförallt ska frukta i de ukrainska och taiwanesiska sammanhangen?
En rysk invasion av Ukraina skulle ge upphov till enastående sanktioner och Natomobilisering i Östeuropa. Men Ukraina är inte medlem i Nato, och erövringen skulle inte göra Ryssland mer till en supermakt. Med andra ord skulle USA knappast gå i krig bara i försvar av Ukraina, eftersom Ryssland inte är ett hot mot USA. På samma sätt skulle USA inte gå i krig i försvar av Taiwan – men kanske mot Kina, för till skillnad från Ryssland är Kina en verklig utmanare för USA. Det kunde knappast undgås någonstans i världen att känna av en öppen militär konflikt mellan USA och Kina.
I Taiwansundet och Stilla havet är dock båda sidor ytterst alerta och medvetna om de höga insatserna och strävar efter extrem försiktighet. En mindre regional konflikt kan i stället vara mer riskfylld för felberäkningar och misstolkningar. Konflikten i Ukraina har sjudit i flera år och USA:s intressen och roll är relativt mindre där än i Asien. Det kanske inte finns precis samma varsamhet som gentemot eskalering med Kina.
Trots detta är hotet om ett storkrig mellan Ryssland och Nato i Ukraina litet jämfört med de effekter som även en mindre eskalering av kriget skulle kunna ha på Europa. Ju närmare en konflikt äger rum, desto tydligare är den synlig för oss. Av Syriens knappa 20 miljoner invånare har ungefär en miljon anlänt till Europa. Antalet flyktingar väckte en enorm politisk kris både mellan och inom europeiska länder. Även om kriget i Syrien knappast någonsin kallats ett ”storkrig” i europeiska medier.
TEXT: Anna Savolainen