Tyskland i ett EU efter Brexit

Europa står inför stora utmaningar och förväntas möta dem med Tyskland i spetsen. Det brittiska utträdet ur den Europeiska unionen markerar en vändpunkt som omdefinierar både styrkeförhållanden och politiska roller mellan länderna i EU. Samtidigt växer populismens inflytande. Vilka roller och vägval ska Tyskland ta i det nya EU efter Brexit?

Länge såg vi ett Tyskland som ännu vid årtiondets skifte gärna tog för sig ledarrollen inom EU och en Angela Merkel som framstod som den främsta förkämpen för det europeiska projektet. Nu har dock landskapet förändrats märkbart. Tyskland har haft val. Omvärlden har blivit mindre trivsam. Rysslands agerande i Georgien och Ukraina har urholkat förtroendet för internationella överenskommelser. Kina växer som ekonomisk makt och USA har gjort det tydligt att det är ”America first” som gäller. Flyktingkrisen fortsätter att skaka om politiken i Europa som mer och mer präglas av populistiska rörelsers framfart. Blickar och förväntningar riktas mot Berlin när EU står inför ett av dess största vägval i vår tid – vägen framåt efter Brexit i det försämrade utrikespolitiska klimatet.

Tyskland står inför ett vägval

Drygt nio månader återstår till den 31:a mars 2019, datumet som markerar Storbritanniens utträde ur EU. Mycket är ännu oklart om detaljerna kring utträdet, men klart är att de tre största och mest inflytelserika ländernas trio inom unionen snart ska reduceras till en duo bestående av Frankrike och Tyskland. Frågetecken kring den Europeiska unionens framtid riktas nu mot bägge länderna, och Frankrikes president Emmanuel Macron har gett en lång rad med svar på hur han vill utveckla EU framåt – mot ett stärkt ”Europe qui protège” via en hel del reformer. Den franske presidenten har länge hoppats på att tillsammans med Tyskland i enad front kunna föra unionen framåt. Det har däremot förblivit oklart till vilken grad Tyskland delar de franska ambitionerna. Vad vill egentligen Merkel? Vilken roll ska Tyskland ta i det framtida EU? Tyskland står inför ett vägval mellan en reformambitiös och en mer återhållsam EU-politik.

Europa har väntat länge på ett vägval. Tysklands valresultat i september förra året resulterade i långa regeringsförhandlingar. Den omvalda förbundskansler Angela Merkel och hennes parti, Kristdemokratiska unionen (CDU), kämpade länge med att få ihop en regering ihop med De Gröna och Fria Demokraterna (FDP) tills det visade sig att ekvationen för en såkallad svart-grön-gul Jamaika-regering helt enkelt inte skulle gå ihop. Till slut landade regeringsförhandlingarna i en någorlunda motvillig storkoalition mellan CDU, dess bayerska systerparti CSU och det socialdemokratiska partiet SPD. Detta medförde i sin tur att det främlingsfientliga Alternative für Deutschland (AfD) blev största oppositionsparti i Förbundsdagen. Det politiska utgångsläget är inte det lättaste för en aktiv ledarroll inom EU. Trots det står EU inför allt större utmaningar som gör att övriga medlemsstater förväntar sig ett aktivare rolltagande från Tyskland. Utmaningarna är dessutom i högsta grad säkerhetspolitiska – ett område som aldrig varit Tysklands starka sida i EU-sammanhang, men som nu kräver allt mer uppmärksamhet från Berlin.

Säkerhetspolitiskt och ekonomiskt fokus

Tyskland är dock ingen säkerhetspolitisk nybörjare. Landets roll som säkerhetspolitisk aktör inom EU har stärkts stegvis sedan millennieskiftet (bland annat skickade man de första fredsbevarande soldaterna till Mellanöstern just kring millennieskiftet) och kommer framöver att öka i betydelse när det säkerhetspolitiskt starka Storbritannien ska lämna EU. Dock lever fortfarande en ängsla över Tysklands roll som utövare av militär förmåga kvar efter Andra Världskrigets tider. Det tyska säkerhetspolitiska fokuset och framtida satsningar på militär förmåga kommer därför sannolikt att ligga på teknikutveckling, cyberkrigföring, förbättrad materiel och förbättrad kommunikation snarare än på ökad bemanning inom den tyska försvarsmakten. ”Nicht Aufrüstung, sondern Ausrüstung” lät det på Angela Merkel i ett säkerhetspolitiskt tal till Förbundsdagen. Samma tankegångar återfinns även i samtal som förts kring PESCO (EU:s permanenta strukturerade samarbete inom säkerhetspolitiken) på EU-nivå.

Det nya säkerhetspolitiska läget för EU är stor politisk utmaning för Tyskland som helt förlitat sig på den amerikanska militära närvaron i försvaret av Europa sedan 1945 och på NATO:s roll som säkerhetsgarant – något som på senare tid ifrågasatts från amerikanskt håll i och med president Donald Trumps ”America First”-doktrin. Tyskland har haft en relativt låg försvarsbudget och utöver NATO starkt förlitat sig på handel, partnerskap och internarnationella avtal som säkerhetsgaranter i närområdet. Dessutom bär Tyskland fortfarande med sig de tunga historiska minnena från Andra Världskriget som än idag påverkar den politiska opinionen med kritik (speciellt från vänster- och SPD-håll) mot både militär aktivitet utomlands och i synnerhet en ökning av försvarsanslagen till 2% av BNP – något som för Tyskland motsvarar mer än 50 miljarder euro. Ekot från gamla tider av militär upprustning ekar fortfarande i bakgrunden, vilket gör den säkerhetspolitiska debatten svårare att föra. Samtidigt är handeln och energipolitiken fortsättningsvis domäner som prioriteras högt i Tyskland och som kan köra över säkerhetspolitiska prioriteringar när det kommer till kritan. Ett typexempel på denna politik är naturgasledningen Nord Stream II som Tyskland starkt hållit fast vid. Trots det ryska säkerhetspolitiska hotet som manifesterats av annekteringen av Krim och fallet Skripal har den tyska tron på Nord Stream II som en win-win inte vacklat. Det finns dock en allt starkare politisk underton i Berlin som talar för att de europeiska säkerhetsprioriteringarna borde värderas högre och inte blundas för.

Det tyska vägvalet gäller även den ekonomiska och monetära unionen. Macrons planer för fördjupat eurosamarbete innehåller en gemensam budget för eurozonen i storleksordningen hundratals miljarder euro, inrättandet av en europeisk finansministerpost och införandet av en medlemsstatsfinansierad europeisk monetär fond för att fungera som buffert inför kommande finanskriser. Det är inte säkert att Merkels Tyskland vill gå lika långt i reformarbetet för en finansiell fördjupning av eurosamarbetet. Det är inte heller säkert att Tyskland på kort sikt ens skulle gynnas av en sådan reformutveckling. Likväl är det så att de båda länderna, som ju är de två största ekonomierna inom EU, måste komma överens om en gemensam vision för det ekonomiska samarbetet om reformer av eurosamarbetet och förbättrad hantering av finanskriser överhuvudtaget ska kunna ta form. Berlin och Paris måste komma överens om en gemensam väg vidare.

Populismen hetsar debatten om migration

Tysklands vägval genom EU efter Brexit blir inte bara en balansgång med Frankrike, utan det kan bli en balansgång med Italien också. Italien befinner sig just nu i samma sits som Tyskland för några månader sedan – långa regeringsförhandlingar efter ett svårt valresultat ledde till slut till en regering mellan två partier som i början starkt motsatte sig varandra. De italienska regeringsförhandlingarna slutade i en koalition mellan två populistiska partier och enligt en undersökning från European Council of Foreign Relations (ECFR) är den italienska politiska opinionen gentemot EU skrämmande nära den brittiska opinionen strax innan brexitomröstningen den 23:e juni 2016. Populismens våg är därmed inte förbi än, utan den slår tillbaka söderifrån, och de kommer med en hård migrationspolitisk agenda.

Just migrationspolitiken blir en intressant EU-fråga att följa ur ett tyskt perspektiv, inte minst nu när frågan gräver en allt djupare klyfta mellan Merkel och inrikesminister Horst Seehofer från CSU, vilket hotar regeringssamarbetet. Efter att Italiens nya populistiska och invandringskritiska regering hetsat upp debatten ytterligare, har läget blivit nästan olidligt för Merkel. Medan experter ibland fortfarande hävdar att öppenhet och vilja att hjälpa människor i nöd står skrivet i det tyska DNA:t, är realiteten även den att 12,6 % av tyskarna röstade på det främlingsfientliga AfD. I ljuset av detta kommer Tyskland förmodligen att skifta om från att förespråka europeiska flyktingkvoter till en mer invandringsåterhållsam agenda. Just AfD är även ett intressant kapitel i sig, för hittills är det förhållandevis oklart vad partiets visioner för EU:s framtid efter Brexit är, förutom att just migrationspolitiken borde göras striktare.

Ett Tyskland med många roller

Brexit ritar om den politiska balanskartan inom EU. Storbritannien har länge bidragit till att bromsa upp en hastigare europeisk intergration som Tyskland välat dra i. Nu skulle Tyskland ha möjlighet att återuppta rollen som integrationsdrivande medlemsstat och återuppliva frågor som tidigare röstades ner med brittiska röster. Frågan är dock om Tyskland vill fortsätta driva den integrationsambitiösa linjen. Det politiska landskapet i Tyskland har förändrats och det är nu en förhållandevis försvagad Angela Merkel som leder landet. Den starka kritiken som hon mött i hemlandet kan komma att återspeglas på en lång rad EU-politiska områden, framför allt inom migrationspolitiken. Även på SPD-håll har den europositiva Martin Schultz nyligen ersatts av Andrea Nahles som partiledare, och det återstår att se vilka ambitioner hennes SPD har för Tysklands roll i EU.

Bland Tysklands många roller i EU bör slutligen även klimatpolitiken och hållbar utveckling nämnas. Tyskland står fortfarande fast vid att genomföra sitt ”Energiewende”, dvs. totalövergången från kärnkraft via kolkraft till 100 % förnybar energiförsörjning. Alltsedan Parisavtalet kommit in i den klimatpolitiska bilden har EU sett det tyska initiativet som ett gott exempel – särskilt den del som handlar om ett skifte från kolkraft till förnybart. Tyskland kommer troligen även framöver att vara ett exempelland för hållbar omställning inom EU. Detta gäller även cirkulär ekonomi och en strävan till minskad beroendehet av andra länder inom den europeiska råvarumarknaden. Tyskland är bl.a. engagerad i frågan om utökad kapacitet för batteriproduktion och -återvinning inom EU, med syfte att minska ett framtida beroende av Kina som batterileverantör. Oron för kinesisk dominans på allt fler industri- och teknikområden är ett bekymmer som Tyskland mycket sannolikt kommer att lyfta upp till diskussion på EU-nivå framöver.

TEXT Sakke Teerikoski

BILD European Union 2018 /  Källa: EC – Audiovisual Service

Kirjoittaja on Turussa ja Upsalassa opiskellut diplomi-insinööri joka on työskennellyt EU:n komission teollisuuden pääosastolla Brysselissä, mutta sittemmin siirtynyt avaruusalalle satelliittien pariin. Lisäksi Sakke on aktiivinen ruotsalaisessa Swedish Association of International Affairs-järjestössä sekä Global Shapers-järjestön Tukholman siivessä.

Tagit: Brexit, maahanmuutto, populismi, saksa, tyskland Kategoriat: Artikkelit, Brexit, Nostot
JAA TWIITTAA PINNAA JAA
Aiheeseen liittyvät artikkelit