Drömmen som icke är

Det är som om all EU-kritik, också den konstruktiva, spelar i händerna på populisterna, som i sin tur kan komma att meja ned den europeiska union som vi idag känner den.

I jämförelse med den amerikanska drömmen är den europeiska drömmen anspråkslös. Du är icke dansk, säger en videojournalist avsiktligt provokativt till en liten flicka, född i Danmark, men av invandrade föräldrar, i en omdebatterad video som cirkulerats i sociala medier.  Flickan brister i gråt. En motsvarande video i USA hade åtminstone ännu för en tid sedan varit otänkbar. EU-federalisterna fäktar, men splittringen består, mellan medlemsländerna och i avgörande frågor, som inställningen till invandringen.

Min egen roll i EU-sammanhanget är lika modest: ett sammanträffande, ett bonusjobb sent i livet, inklämd på verkstadsgolvet mellan finskt och svenskt.

Att sälja EU till en finländsk allmänhet är ingen lätt uppgift för vilken spinndoktor som helst, i form av debattartiklar eller erbjudanden om intervjuer med Europaparlamentariker. En finländsk journalistkollega säger att hen som korrespondent i Bryssel aldrig skrev ut EU i rubriken eller ingressen i sina artiklar.

Att sälja EU i Sverige är om möjligt ännu svårare. EU ligger därborta, du har ringt till Sverige. En nation som ser sig som en humanistisk stormakt har svårt att finna sig en roll som liten medlemsstat bland betydligt folkrikare stater.

I populismens kölvatten har kritiken mot EU-eliten blivit den stora frågan. Allt oftare verkar det som att det ryms bara två narrativ i berättelsen, för och emot. Därför blir all EU- kritik, också den konstruktiva, lätt användbar för dem som vill rasera unionsbygget.

Varken den finska eller svenska EU-identiteten är huggen i sten. Men i Sverige är det fler som vill “ta tillbaka makt från EU”, som det heter. På den punkten tar min finska skepsis vid: det är rådet, medlemsländerna, som redan nu har mest makt. Det är medlemsländerna, inte de folkvalda, som har ställt sig på bakhasorna vid exempelvis flyktingfördelningen.

Däremot behövs det fortfarande insatser för att eliminera orsakerna till kritiken. Ta bort onödig detaljstyrning. Ta bort de särskilda skatteuppläggen för storföretag i vissa medlemsländer. Även om de inte är EU-anknutna väcker de ont blod och man förknippar uppenbara skatteorättvisor med EU-politik. Upphör med särbehandlingen av EU-parlamentariker och höga EU-tjänstemän. Straffa EU-politiker som grips av hybris och flyger business-klass och företar omotiverade resor, trots att de säger sig vilja minska EU:s budget. Skärp kontrollen, utan åthävor.

Det som kan synas som petitesser ökar klyftorna och kritiken, i synnerhet i gamla demokratier med kort väg till makten. Det tar bort fokus från det livsviktiga arbete EU gör för t.ex. klimatet och miljön, allt som inte ser till nationella gränser.

I östra Europa har det myckna flaggviftandet och fokus på etnicitet redan fått de konsekvenser man befarade på 90-talet: det blir igen toppstyrt, likriktat och auktoritärt. Att låta det ske ostraffat är inte en lösning när det finns ekonomiska styrmedel att ta till.

Att undvika att EU går i otakt blir inte lätt. Frågan är om det spelar någon roll för den europeiska identiteten. För att överleva i en demokrati behöver man inte alltid gå disciplinerat i takt eller ha ett enda gemensamt mål. Den svagaste länken behöver inte vara avgörande. Som i vilket arbetsteam som helst gäller det tvärtom att se till att det finns många olika kompetenser, diversitet, och att tillvarata nyttan av en mångfald insatser.

Carita Pettersson

Carita Pettersson har sedan 2013 jobbat som presstjänsteman i Europaparlamentet. Hon har tidigare jobbat bland annat på Nordiska ministerrådets kontor i Tallinn och gjort en lång karriär som journalist på Rundradion.

Bild: Fredrik Hjerling

Kategoriat: Eurooppalainen identiteetti
JAA TWIITTAA PINNAA JAA